Ulla Haygood på Nobynäs säteri tillhör dem som fått sin grundutbildning av "de Gamle" I Sverige. De gamle som hade fått sin ridutbildning i militären och som myntade sådana visdomsord som; Där konsten slutar tar våldet vid.

Ulla upplever likt många andra att det är det som skett i den moderna Dressyren. Därför försöker hon ta hit kvalitetstränare till Sverige som fortfarande står för de gamla idealen. Hennes filosofi är också att om man ändå lägger ned så mycket pengar och tid på en sysselsättning, är det lika så gott att se till att det blir rätt från början. Ullas val föll från början på Sylvia Loch, men Sylvia var mätt på att resa utomlands utan föreslog istället Claire Lilley som anlitats som ryttare på Sylvias utbildningsfilmer. Claire är nu inne på femte året i Sverige, och de elever som hängt med från början övar galoppombyten och passage på hennes lektioner, med en avslappning och lätthet som imponerar. När jag visar min respekt svarar eleverna ja men - det är inte så svårt. När man väl kan det där andra. Det är grunden som är svår att lära sig

Ulla tog även mod till sig vid ett utlandsbesök att ta kontakt med den tidigare chefen för Spanska ridskolan Arthur Kottas Heldenberg och frågade om han ville komma till Sverige. Javisst sa han och kom.

Den clinicen var så oerhört inspirerande. Framförallt lyfte Kottas personlighet, oss alla i kragen. Det var disciplin, exakthet och en passion för hästen, som gjorde oss all lite rakare i ryggen, både ryttare och deltagare till fots. Själv kände jag så starkt att "jag ville vara med". Men eftersom jag inte rider i en stadig Msv form (vilket är grundkravet för att få rida för Kottas) så kände jag att jag inte platsade riktigt, utan anmälde mig istället till en kurs för Claire Lilley. Jag anmälde mig i tron att jag skulle gå en "Kottas light" kurs, men ingenting kunde vara mer fel. Här var det snarare "Kottas hard core" som gällde. Claire rättade oss nya från grunden, och gick in på djupet på varje detalj. Enklast kanske man kan förklara det så att Kottas är tränare - han utbildar ekipaget, medan Claire är instruktören som går in på de detaljer som Kottas förväntar sig redan skall sitta.

Claire Lilley har gått den tyska beridarutbildningen på den statliga ridskolan i Verden. Under pågående utbildning föll hon av en häst och bröt ryggen. Hon tog sig tillbaka, både upp på hästen och till utbildningen, men när hon tre veckor före examen åter hade ett otäckt fall ställdes hon inför ett ultimatum av läkaren. Antingen fortsätter du och rider nu, och klarar bara ett par år till som ryttare – eller så lägger du av nu - rehabiliterar dig och tar upp ridningen senare.

Att Claire valde det senare alternativet har visat sig vara ett klokt val. Just den där avsaknaden av en pappersbit har varit en extra sporre och därmed har hon aldrig tillåtit sig att vila på sina lagrar.Claire har alltid strävat vidare. Hon är uttagen till Trainers trust och har därigenom fått rida för ett flertal av de stora mästarna under femton års tid.

Genom sin breda erfarenhet, samt genom sin utbildning till fitnesstränare kan hon på ett mycket konkret sätt hjälpa ryttarna till en effektiv sits och en effektiv hjälpgivning. Varje dag börjas med ett pass övningar och stretching som hjälper ryttarna att hitta "rätt muskler" att arbeta med. Att sitta rak i ryggen kan man göra på många sätt, och när ryttaren använder fel muskler så påverkar det både ryttare och häst på ett negativt sätt.Liksom Sally Swift har Claire också många talande liknelser för sina övningar vilket gör det lättare att verkligen göra rätt på hästryggen.De flesta av hennes elever är väl införstådda med begrepp som "carrying a tea tray" och "the flashing man in the woods" för att behålla en korrekt hållning. För ryttaren måste sitta korrekt - Inte för att det ser snyggt ut - utan för att ryttaren ska ha sådan stabilitet i kroppen att hon – när hästen vill bli tung i handen inte själv börjar "lägga sig på tygeln – åt andra hållet". Bettet och tygeln används bara för att "skapa en ram". Hur hästen skall arbetas i den ramen, avgörs av de andra hjälperna sits och skänkel.

Claire filosofi är att – har du för mycket i handen - är bara ett tecken på vad du inte har bakifrån. När hästen bär sig korrekt bakifrån – är den också lätt i handen. Alltså fokuserar vi på bakdelen

Just genom den lättsamma tonen under ridpassen, där det finns plats för mycket fniss, känner sig eleverna trygga i henens händer, och förbättras klart för varje ridpass. Ingen behöver känna sig nervös eller ha prestationsångest för här finns hjälp att få. I motsats till de flesta instruktörer som talar om vad ryttaren gör för fel, så talar Claire om vad du skall göra med din kropp för att prestationen skall bli bättre. För likt alla stora tränare är hon av den åsikten att orsaken när det inte fungerar alltid är att söka hos ryttaren. Därför fokuserar hon på ryttaren och hjälper ryttaren att förstå hur hon skall använda sin kropp, och vad som händer när det blir fel. Hon sitter själv också själv upp och visar hur hon menar.

Claire menar att en häst som arbetar i rätt form skall ha en jämn rundning av överlinjen. Då blir hästens muskler smidiga och starka, steget blir fritt och hästen positiv till arbete. Hästens skall vara i, eller strax framför lod när hästen arbetar. Den korrekta formen ser olika ut beroende på utbildningsnivå. Ju högre utbildningsnivå desto mer rundad är överlinjen – men rundningen skall vara jämn. Att hästen bara böjer halsen är inget kvitto på att hästen arbetar rätt.

Att rida hästen i en felaktig form, ger som resultat ett dåligt - begränsad steg, felaktig muskelbyggnad, och leder påsikt till skador. En häst som sänker sin rygg – går i ständig spänning – håller inte och blir aldrig heller bekväm att rida.

Stretcha nedåt är viktigt på alla nivåer av träningen. Och ges som belöning då hästen tagit i extra. Att hästen själv viligt söker sig framåt- nedåt visar på lugn och avslappning. Det kräver också styrka från ryggen och bakdelen, och tränar samtidigt hästens balans. Den unga otränade hästen kan inte stretcha så långt ner som en korrekt tränad Grand Prix häst.Stretchen skall vara naturlig som om hästen letade gräs – den skall vare sig tvingas fram på konstlad väg, eller se ut som om hästen tittade på sina knäskålar.En häst som själv söker sig framåt - nedåt och inte bara sticker fram nosen med flat nacke kommer att lära sig arbeta med en lösgjord rygg och börja fördela mer av sin vikt över bakdelen.

Korrekt form och samling blir resultatet när hästen arbetar med hela kroppen, det uppnås inte genom att förmå hästen att hålla ned huvudet. Hästen skall sänka huvud och nacke som ett resultat av korrekt ridning, vars grund är ryttarens välbalanserade sits.Vikten förs sedan över bakåt med hjälp av halvhalter, och övergångar för att lyfta ryggen och välva den så att halsen växer upp ur manken. Och denna form kommer som ett resultat av ryttarens välbalanserande sits När hästen går på bogarna kan man lyfta hals och nacke, men man kan inte lyfta bogen eftersom hästen inte bär sig bak

Jag frågade Claire vad som kännetecknande god ridning och hon svarade likt många andra stora tränare "It’ s all in the rider". Det hon fokuserar på är också i likhet med Kottas ryttarens position och tydligheten i hjälperna. Hon tycker också att det är viktigt att anpassa sig till varje enskild individ, dess temperament, historia, svagheter och tidigare problem. Och att därefter var systematisk i träningen av hästen samt att låta det ta tid. Hon menar vidare att utan korrekt grundträning så kommer problemen att visa sig på sikt.Den enda lösningen när man kommit in på sidospår är att backa till grundträningen och kontrollera att hästen själv villigt sträcker sig framåt – nedåt i alla tre gångarterna. Detta oavsett vilken utbildningsnivå man har tagit sig till. För att arbetet skall fortskrida måste både häst och ryttare ha förstått innebörden av korrekt kontakt med bettet.

Det är lite svårt att förstå, hur oerhört "stor" Kottas är. Att först bli antagen till Spanska ridskolan, sedan klara utgallringarna och t.o.m. avancera till att bli chef och därmed vara ansvarig för, och ha ett granskande öga på allt som sker på skolan, är stort.

Lägg ovanpå detta att ansvara för alla uppvisningar både på ridskolan i Wien, och över hela världen, och dessutom att vara framgångsrik tränare, domare, och en av deltagarna på Global Dressage Forum är mer än vad man riktigt kan förstå. I alla fall räcker inte min fantasi till.

Ridundervisningen på SRS i Wien bedrivs på ett helt annat sätt än den i Sverige. På SRS blir ryttaren longerad i 2-3 år för att träna sin följsamhet. Först när han har en sådan balans att han inte ens behöver hålla i sig om hästen brakar iväg, så är det dags att lära sig att inverka, dvs. lära sig känna av hur mycket ryttaren skall inverka med sin vikt, säte, ben, och tygel i övergångar och tempoväxlingar. Först därefter - får ryttaren ta tyglarna och börja rida självständigt.

När vi i Sverige talar om sitsen, så menar vi en "någorlunda lodrät sits". När Kottas talar om sitsen så menar han att kunna kontrollera de båda sittbenens korrekta belastande, deras rätta inbördes position utifrån hästens rörelse, samt korrekt drivande eller samlande inverkan. Självklart omfattas sitsen också av att kunna kontrollera överlivet framåt – bakåt och i sidled samt axlarnas inbördes position.

Kottas brukar påpeka; If you don’t have a seat, you can't give quiet aids, and you can’t coordinate the aids.

I kursen som jag bevistade ingick tre ridpass. Inför det första passet fick varje ryttare tala om på vilken nivå hästen var på, och vad de kunde. Därefter var det upp till bevis. Ryttarna fick utifrån Kottas instruktioner rida de övningar som de sade sig kunna. De var hela tiden guidade av Kottas genom t.ex.; At C ask for Canter, when you come to X ask for trot, osv.

Om ryttarna inte klarade övningen, så guidades ryttaren in på nya övningar och vägval som skulle underlätta för ryttaren att lyckas att få igenom sina hjälper på rätt sätt. Vilket lyckades ibland. När det inte lyckades bad Kottas eleven att redogöra teoretiskt för hur hon skulle lösa sitt problem. T.ex. Hur hanterar du det när hästen inte byter rent? Om den är före fram? Om den är före bak?

Sedan tragglades det vidare. På alla hästar var Kottas noga med att ideligen byta riktning och övning så att hästen inte tröttades.

Ryktet har föregått Kottas om att han skall vara hård och krävande. Själv tycker jag att han många gånger var ett under av tålamod. Det som irriterade honom var bristande självinsikt, samt att ge sig till att börja argumentera med tränaren. Han är noggrann och disciplinerad, och kräver samma disciplin av ryttaren med noggranna vägar och exakt punkt för övningar. Det är okey att missa, och då säga Sorry! Jag försöker igen, men det är inte okey att rida oprecist p.g.a. slarv

Han menar att det inte är någon vits att prata om att rida korrekt, om man inte gör det i praktiken. Det återkom han till gång på gång. Om du vet hur man gör - varför gör du det då inte?

Det här är också en kulturkrock mellan vår svenska ridning och SRS’s system. Alla personer på kursen även fotfolket blev oerhört inspirerade av Kottas disciplin. Liksom man i tennis tränar grundslag, så tränar man gång på gång de små detaljerna på SRS, så att man verkligen har kontroll över sig själv som ryttare. I Sverige är vi långt ifrån lika precisa. De flesta tränare låter sina elever rida runt med en sits som försvårar och t.o.m. omöjliggör för hästen. Vi kräver inte att ryttarens skall vara följsam, och rida med "rumpan" istället för tygel och underskänkel. I Sverige koncentrerar vi oss inte på kroppskontroll utan istället försöker vi att kontrollera hästen.

Kottas menar istället "Without the seat everything is halfclear". Om du ständigt håller i dig, drar lite här och lite där, när ska då hästen veta när hjälpen som är en förhållning kommer. Likaså med en sits som vinglar hit och dit – hur skall hästen veta?

Sedan är det ju så att karlen har ett mycket bra öga. Han ser exakt vad varje ryttare gör med hela sin kropp, och vilken inverkan det får på hästens sätt att röra sig. Utifrån den SRS sätt att rida med sätet istället för mellan hand och skänkel så ser det ju illa ut. Och om ingen vågar tala om det, så kan vi ju heller inte rätta till det. Då svävar vi i okunnighet och våra hästar går sönder.

Kottas återkom gång på gång till kärleken för hästen. "It’s no use to love the horse on the ground, but not in the saddle." Han pratade mycket om att engagemanget måste vara helhjärtat. "You have to give yourself to the horse". You have to live for your horse.

Det andra ridpasset koncentrerades till stor del på att hitta kvaliteten i hästens gångarter. Att få bakbenen att komma in under hästen så att traven blir tvåtaktig och galoppen tretaktig. Ryttarna uppmanades gång på gång att rida framåt (för sätet) för att få in bakbenen under kroppen när hästen inte tog halvhalterna. "Whats the use of active forelegs when the haunches are still in the stable" var en stående kommentar från Kottas angående den bristande bakbensaktiviteten

Kottas förklarade för ryttarna att skänkeln bara var till för, att få hästen aktiv i bakbenen, inte till att öka steglängden med. De skulle istället öka med ett drivande säte, och det var svårt för ryttarna eftersom de helt enkelt inte var tillräckligt följsamma i sina sitsar.

Ett par av ryttarna hade större sitsproblem höll ibland alltför hårt i tygeln för att hästen skulle kunna slappna av i sin överlinje, och komma till arbete. Kottas påpekade då på ett ganska pedagogiskt sätt att när vi håller så hårt i hästen, så vet inte hästen om han skall gå framåt eller stanna.

Under ett spontant teoripass påpekade också Kottas att varje ryttare måste veta när hon skall använda sätet och när hon skall använda skänkeln. (Huvud upp = sänkt rygg – driv med sätet. Huvud nedåt bakåt = hästen kryper undan - minskad aktivitet = använd skänkeln. – Använd aldrig tygeln för dessa hållningsproblem

Han påpekade också att hästen följer ryttarens vikt, Ryttaren måste därför ha kontroll över sina sittben. Hon måste också ha kontroll över sina axlar så att de alltid är parallella med hästens bogar. Återigen kom han tillbaka till: "If you can’t control your seat – How can you control your horse? - The rider always has to have the correct leg, seat weight, and rein position".

Rent allmänt talade han också om att ryttare som för tidigt försöker korta upp steglängden tappar diagonalen (den rena takten – självbärigheten- balansen), och då får ryttaren heller inte igenom sina halvhalter (förbättring av balansen inför riktningsändringar rörelser etc.). Han påminde om, att i mellantrav skall hästens bakben trampa i framhovarnas spår, inte kortare.

Han ifrågasatte också att alltid rida hästen "overbent" och undrade hur man därifrån skulle kunna få hästen att ta vikt med bakbenen.

Det tredje ridpasset blev en repetition. Han påpekade återigen "Åker huvudet upp i halvhalten eller övergången - använd rumpan, om hästen kryper bakom - använd benen. – Använd absolut inte tygeln!" Kottas menade att "Most of you just sit on the horse - you don’t ride them. You ride the horse slow, but you don’t make them active." - Ladies if you want to be a rider you must have much more power!

Ryttarna fick ibland besk kritik, men grundtonen var fylld av mycket humor. Och det märks att Kottas verkligen är social, och gillar människor och djur.

På den efterföljande teorin som blev lite kort då dagens övningar tagit lång tid och Kottas hade ett plan att hinna med, påpekade han att det finns tre grader av samling. Många gånger försöker ryttare rida rörelser som egentligen kräver den högsta graden av samling, med endast den första graden av samling hos hästen!

Är Kottas hård? Jag tycker att han är rättvis. Framförallt mot hästen som måste ha oss på ryggen. Eftersom hästen tillåter oss att sitta på dess rygg, så borde vi i gengäld behandla den varsamt. Det är dessutom ett faktum, att för att kunna samla sig, så måste hästen kunna slappna av i överlinjen Get a nice topline. Om ryttaren är obehaglig genom att denne inte har kontroll över sin egen viktmassa så kommer hon aldrig dit. Kottas är därför också rättvis mot ryttaren.

Ridning är oerhört svårt - om det verkligen skall bli någon korrekt samling i harmoni. Det största hindret för att bli en verkligt skicklig ryttare är inte dålig följsamhet eller dålig koordination, utan bristande ödmjukhet. Utan en ödmjuk känsla av vilken novis du är, kommer du aldrig till insikt om vad du som ryttare gör för fel.

Kottas påpekar ofta I’m not here to criticize – I’m here to help. I tell you what I see. Kottas är en världstränare han ger ryttaren feedback på deras problem. Vad de behöver förbättra i sin ridning.

Och eftersom den Spanska ridskolans hästar håller och är friska och verksamma, upp i en hög ålder, trots att de aldrig får gå ut, så finns det väl en viss risk att han vet vad han pratar om.

Han avslutade med att tala om vad han ansåg att Klassisk Dressyr var.

"Inom den klassiska dressyren kommer hästen i första rummet. Ryttaren måste skaffa sig ett bra säte, kunna kontrollera sina tankar, och alltid ha en stor förståelse för hästen"

SUSANNE LUNDELL