Denna artikel och ledare var införd i den tyska dressyrtidningen St.Georg i augusti -05. Jag översätter och publicerar den med tillstånd av chefsredaktören för tidningen.

Ulla Haygood

Editorial ST. GEORG 8/05

 written by Gabriele Pochhammer, Editor in chief

 Dressage Torture

 Of course they still exist, those riders who educate their horses according to the principle „the path is the goal“. Those riders, who school and form their equine athletes untile they have reached the highest level of perfection, using the classical fundamental laws, which apply to the national as well as the international sport. And there are others, and there are increasing numbers of them, who feel this is too much effort and results are not spectacular enough. On page 14 you can read which absurd ideas riders and trainers make use of, in order to succeed at competitions. The judges often cannot distiguish between them – and that is the problem, which currently takes the credibility out of the dressage sport. Elegance and effortlessnes, the harmony between rider and horse as the result of horse-friendly, though consistent, work – many a times simply wishful thinking, behind which a frightening truth can be discovered. Straining for effect, using methods comparable with sado masochism: Ropes on which the the horses legs are pulled up like those of a puppet, trying to teach it the passage and piaffe, which eventually will be commented on by judges as being „impressing“. Hours of training during which the horse’s head is tied as tightly to its chest as a freightship to the quay, often even using drawreins in combination with a double bridle. A horse, which is captivated in such a way can only see the sand underneath its hooves, and hence literally flies blindly across the arena. Only sometimes, when the neck brutally gets pulled towards one side, which some riders excuse as bending, the chance opens up for the horse to look its tormenter straight into the eye. Regarding the horse’s health the results of this torture are well known: a tight back and twitching hindlegs are relatively harmless ones, inflammation along the spine and other long term damage are the next step up.

If one of the four legged athletes does not play along, there are plenty of resources to make him play. There is talk of electric shocks and of water supplies being switched off before competitions. This means that those horses, which get distracted and might be spooky, are being tranquilised as a precaution; no need for sedative. And no need to be worried about unknowingly stepping into the „doping-trap“. All of this gets hardly ever spoken about in public, the loyalty in wrongdoing is still present. And if a few spectators complain, who happened to see what is going on in the warm-up arena, they are told they do not have enough expertise to understand. And maybe one day they also do not have enough patience to watch the pretty dressage-world with its ever so happy athletes, underneath which sceneries reign terror and brutality.

 translated into english by Annalene Becker

Dressyrsporten håller på att degenereras – på bekostnad av många hästar på vägen. Dom som klarar sig fram till tävlingsarenan visar ofta tecken på överträning. Så gått som ingen ryttare visar intresse av utbildning av hästen enligt dom klassiska utbildnings principerna. Många diskussioner förs vid framridnings arenor och på Internet. Tyvärr tittar dom flesta domarna åt andra hållet, dom sysslar hellre med att rösta fram den häst som verkar vara "happiest athlete". Om hästen slutar fungera kan alltid veterinären fixa den…

Skeppet måste någon gång under resan ha kommit ur kurs…ingen vet exakt när. Varken kapten eller besättning. Kanske vill dom inte veta… Deras motto måste vara "allt under kontroll" på det sjunkande skeppet. För att påminna dig – det står skrivet " Dressyr ridning består av att genom gymnastisk träning och successiv utbildning av hästen utveckla hästens naturliga förmågor och öka dess möjligheter att framträda eller tävla väl. Träningen skall också syfta till att bibehålla hästens hälsa och sist men inte minst att uppnå harmoni mellan ryttare och häst." Så står det skrivet på sidan 9 i dom tyska riktlinjerna för ridning och körning. Det är även poängterat att "under inga omständigheter får dressyr förväxlas med att lära hästen enstaka trix och spektakulära rörelser, utan fortlöpande utbilda hästen på ett korrekt sätt" Kan man kalla det som ses på framridningsbanan och som senare belönas med höga poäng harmoni?

Eller är det återkommande scenariot mer ett uttryck för "människans kamp mot odjuret"?

Många åskådare blir besvikna när dom ser ryttarna förbereda sig inför större tävlingar, är detta dressyrens rätta ansikte? Man kan ju fråga sig hur dom tränar hemma när ingen ser på, när dom villigt visar dessa metoder vid uppvärmning? Det måste givetvis finnas plats för individuella träningsmetoder inom toppsporten, det gör det inom alla sporter – det är ju välkänt att alla vägar bär till Rom.

Brottsplats framridningsbanan.

Att ha någon åsikt i dessa frågor kan bli besvärande för en domare – i den lilla snäva kretsen av dressyrens elit som träffas varje vecka kan det vara obekvämt att stöta sig med någon...   Yttrandet " det är så dom gör nuförtiden" är kanske den springande punkten.

Detta kan man se vid framridningen på VM för 5-6 åriga hästar ridna av holländska ryttare.  Uppvärmning inför deras stor framträdande består i att ryttaren håller sina händer kraftigt isär och drar tyglarna växelvis mot sin mage för att dra huvudet från sida till sida. Sedan halt. Upprepad dragning i kandaret, sedan en kraftig spark med sporrarna. Hästen travar på. Efter tre meter halt igen. Ryttaren flyttar sina skänklar från hästen, lutar sig bakåt med all kraft i tyglarna och fortsätter att bända hästens huvud från sida till sida. Hästens nos är nu ca 45 graders vinkel bakom lod och halsen är kraftigt "rollad". Så fort hästen står still inverkar ryttaren genom snabba sparkar med sporrarna för att sedan återigen göra halt och såga med tyglarna. Tyvärr är dessa scener inte ovanliga och naturligtvis finns det även tyska ryttare som praktiserar dessa metoder. Man får ju hoppas att " bita sig i bröstet" inte blivit norm ännu.Även piaff rids i denna form av van Grunsvens lärlingar inför unghästklasser.

Holländska landslagstränaren Sjef Janssen har många gånger fått frågor om sina metoder. Han framhåller att hans metod som han kallar "lång och låg" är nyttig för hästen och han tycker att utbildning efter dom klassiska principerna är mer skadligt för hästen. Hans bästa argument är Bonfire som vann olympiaden 2000 och fortfarande är i fin form trots att han är 23 år. Det är honom som man kan se göra piaff på van Grunsvens website, naturligtvis i en mycket låg form...

Det ser precis ut som den metod Nicole Uphoff och Isabell Werth utvecklade till perfektion, den ökända rollkuren, baserad på träning av Dr.Uwe Schulten-Baumer som St.Georg tar avstånd från. Tränaren Janssen håller inte med. Han sa i Australian Horse Magazine att hans metod inte hade något att göra med rollkur. Den metoden ansåg han bara leda till att hästen inte hade tillräckligt stadig kontakt med bettet...

Den långhåriga holländaren har alltid varit något av en "enfant terrible", hans anhängare hävdar att dom som kritiserar metoderna gör det för att Janssen inte passar in bland damerna i pärlhalsband och herrarna med sina sammetsnäsdukar stickande upp ur bröstfickan.

"Man kan bara bedöma vad som sker under programmet" förklarar Withagens för ST.GEORG vid en interjuv efter olympiaden för att undvika att ta ställning i fråga om metoderna vid uppvärmningen. Funktionär är skyldig att övervaka framridningen. "Det är mycket ovanligt att jag står vid framridningen när jag ska döma. Jag känner att jag inte har rätt att stå där då" Hon erkänner att hon tycker att" en del metoder är ett fall för veterinären". Kort efteråt fick ST.GEORG ett email från Sjef Janssen. Han hade direkt tagit den meningen som kritik av hans metoder.

Dom veterinära bevisen för att hans träningsmetoder är ofarliga, tvärt emot vad de flesta veterinärer hävder, har han för avsikt att presentera i år.

En som skakar på huvudet är den som passionerat uttryckt sitt stöd för den klassiska skolningen, olympiska guldmedaljören, Klaus Balkenhol, numer tränare för det amerikanska dressyrlandslaget. Medveten om vad han ofta tvingats se på framridningen har han lagt fram förslaget om att poängsätta uppvärmningen. Ett nytt påfund som många småler åt, men å andra sidan, om ett sådant system hade funnits tävlingarna i Nijmwegen där van Grunsven öppet drömde om resultat i 90% nivån...Indirekt finns redan ett sådant system, och resultatet är dåligt efter att bilder cirkulerat runt världen. En svensk dressyrryttare hade fått dessa bilder och publicerat dom på sin hemsida " Dressage for the 3^rd Millenium". Att hästarna går kraftigt bakom hand är faktiskt ingen överdrift. ST.GEORGE har också dessa bilder. Rena häxjakten har startat i Nederländerna för att ta reda på vem som skickade ut bilderna till att börja med.

Vet.Dr.Gerd Heuschmann som för några år sedan startade en debatt angående dessa träningsmetoder med att hålla ett föredrag om funktionell anatomi, är helt förstummad Dr.Heuschmann som även är "Pferdewirtschaftswirtschaftsmeister" ( examinerad tränare) vid German Equestrian Federation FN och veterinär kirurg, framhåller regelverket "Djurskydd inom hästsporten" utgivet av "The Ministery of Interiör Affairs". Där står bla "Att genom överdriven böjning orsaka smärta och skada är att överskrida gällande djurskyddsregler" Sedan finns det även paragraf 3, 1b i tyska djurskyddslagen som säger " Det är förbjudet att använda metoder inom träning eller tävling som för djuret innebär smärta, lidande eller skada och som kan påverka djurets brukbarhet". 

Knölar på nacken 

Problemet: Det existerar inte någon gemensam internationell eller EU djurskyddslag ännu. FEI är ganska vag i sitt regelverk angående hästarnas välfärd och det är dessa regler som tävlingsryttaren förbinder sig att följa. Hästens välmående måste prioriteras även när det gäller träningsmetoderna. På tal om metoder så finns det i holland en som kallas Shoewing som har blivit relativt vanlig. Den användes tidigare mest till Hackneys, Tuigpaarden och Frieser. Med denna metod kan du få en ko att bli ett piaff och passage superdjur...Men även utan denna "marionett metod" har andra klandervärda metoder spridit sig och tyvärr inte bara till toppskiktet av sporten.

Under sin verksamhet som hästkirurg ställs Dr.Heuschmann dagligen inför bevisen på dom skadliga förändringar som uppstår på hästar som rids i en konstant extremt överböjd form. Hela hästen överlinje och leder utsätts för ständig överansträngning och inflammationer uppstår som senare kan leda till förkalkningar. Stora knölar bildas, ibland stora som en knuten barnhand. Detta är mycket smärtsamt för hästen och kan leda till att hästen slås ut. Man har sett en tydlig ökning i antal av denna typ av klinisk bild. Dr.Heuschmann anser att dom som påstår att hästarna blir mer eftergivna av att ridas i kraftigt överböjd form, eftersom dom tror att det är någon form av stretching, inte har förstått vilken muskelgrupp som bär upp ryttaren. Det är bukmuskulaturen och inte den långa ryggmuskeln.

Även ST:GEORGs expert Dr. Karl Blobel hänvisar till ryttarnas okunskap när det gäller allmän fysiologi. Dressyr har blivit den mest hälsoproblematiska sporten eftersom hästarna inte släpps ut för att få röra sig naturligt. Av fruktan för skador tas hästen endast ut för träning efter timmar av stillastående och utsätts direkt för ansträngningar. Blobel påminner om att det inte bara är muskler, leder och senor som måste hållas igång utan även matsmältningsapparaten kräver rörelse för att fungera rätt.Allt detta glöms ofta bort eftersom majoriteten av träningsmetoder numer syftar till hästens underkastelse istället för samarbete. Och om det redan gått snett? När nackens ligament redan är inflammerade, veterinären kan säkert hjälpa... Han tar helt enkelt och opererar bort dom delar som orsakar besvär och sedan kan man fortsätta träna efter ett år.

Dr.Blobel rynkar på näsan "klinisk diagnos av skallbasområdet och nacken är svårt, även experter kan dra total olika slutsatser när man tyder röntgenundersökningar. Vi vet inte heller exakt i vilken utsträckning anatomiska anpassningar påverkar hästen rörelser. Veterinärens ambitioner är en annan sak som har en avgörande betydelse: Varje veterinär är väl frestad att prova ny former av behandling för dom nya problem som uppstår, men enligt min uppfattning har dom flesta inte visat på positiva resultat". Blobel står fast vid sin slutsats " dressyrryttarna måste återutbilda sig, dom måste tillåta sina hästar att tränas utan inspänningar för att bibehålla hälsan. Ryttaren måste hålla koll på vad som händer i och runt hästen under träning. Dom måste lära sig träningsspykologi".

Heuschmann följer en andra startpunkt: tillbaks till rötterna. Den industrialiserings kommersialism som kännetecknar inställningen till unghästträningen gör att "slit och släng" mentalitet råder. " samling tränas alldeles för tidigt. Endast en häst som tränats lång och låg under tillräckligt lång tid har utvecklat tillräcklig styrka för samling. Den mest känsliga måttstocken är utvecklingen och bevarande av de naturliga gångarterna. Många fyra och femåriga hästar visar dåligt steg i skritt och trav.

Efter en känsloladdad debatt på internet angående bilder tagna vid Holländska mästerskapen fick webmastern för hemsidan" Dressage for the 3^rd Millenium" mota ett mail från Sjef Janssen. Han hotade att gå till domstol eftersom han ansåg att Anky van Grunsvens personliga rättigheter hade kränkts. Han gjorde också klart att han ansåg att hemside innehavaren inte visste vad hon pratade om. Hans träningsprinciper var bra för hästens muskeluppbyggnad.Janssen ansåg också att publicera bilderna från framridningen var oärligt och manipulativt."våra hästar älskar att arbeta för oss" Hon fick också tipset att titta på hopphästarnas träning –det finns många likheter. Sedan hotade han med sin advokat. Mycket ansträngning med tanke på att Janssen alltid framhåller sina metoder som så milda mot hästen. Hur kommer det sig då, om det är så trevligt för hästen, att man inte får publicera bilder?

Sådana emails har skickats av Sjef Janssen vid ett flertal tillfällen tidigare. Amerikanskan Kyra Beth Houston fick ett i november -04. Den gången var det på grund av en videoinspelning hon gjorde i Aachen. Hon har en uppgörelse för filmrättigheter med Aachen-Laurensberger Rennverein (ALRV) sedan 2001. I USA, Sydafrika, Nya Zeeland och dom flesta andra länder utanför Europa är intresset stort för denna typ av videos. Den visar ritten från huvuddomarens plats plus satta poäng. Där kan man se hur en 9 ser ut och folk får sina frågor besvarade och dom gillar det, speciellt under domarutbildningar.

Men det är klart, att ibland kan man ju även få se en häst komma in och göra halt utan att stå still en sekund och ändå få höga poäng.

Detta måste stoppas. Kyra Beth blev upplyst om att hon kränkte Anky van Grunsvens personliga rättigheter och hennes video skulle inte få säljas. Amerikanskan gick till ALRV vilka inte reagerade under lång tid. Efter ett halvår fick hon ett nytt kontrakt med uppmaningen att inhämta tillstånd från varje filmad ryttare. Nu är det så att personliga rättigheter är begränsade i lagen när det gäller toppidrottsmän eller andra" offentliga" personer. Detta står klart för media advokaten Dr. Rainer Stelling" även om varje person måste lämna sitt medgivande innan en bild publiceras finns det undantag. Om någon är eller under en längre tid har varit offentlig person behövs inte detta tillstånd. Detta gäller även för idrottsmän, speciellt för dom som deltar i tävlingar som höjer allmänhetens intresse för deras person.Detta gäller inte för kommersiellt bruk

Det har nu även nått CHIO organisatörerna som inbjudit van Grunsven och Salinero som hedersgäst helgen före CHIO. Tävlingsledaren Frank Kempermann förklarade när ST.GEORG frågade" det står i inbjudan att vi som tävlingsarrangörer innehar alla film och videorättigheter och vi kan sälja dom vidare. Ryttarna måste acceptera detta om dom vill vara med" Kyra Beth Houston behöver inte inhämta tillstånd och den eventuella indragningen av filmen från -05 nämns inte mer. I själva verket har hon ett tillstånd på två år. Filmning från framridningen är inte inkluderat, men varje åskådare har givetvis rätt att gå dit och titta och detta ska givetvis inte kunna tas bort.

Problemet med grymma träningsmetoder inom dressyren är också ett bedömningsproblem. Var är domarna som är tillräckligt skickliga för att se om en häst är korrekt skolad eller om den är tränad att visa spektakulära rörelser med hjälp av allehanda tvivelaktiga hjälpmedel? " Många domare har svårigheter att se om en häst arbetar korrekt med bakdelen eller bara rör sig "stort" fram utan bakbensaktivitet säger en Grand Prix domare till ST.GEORG.

En ny handbok är meningen ska hjälpa. Där står exakt vilken poäng som ska ges för varje genomförd rörelse. Därför kan domare som kanske bara dömer en stor tävling per år kolla på listan innan poäng sätts. Den stora elektroniska poängtavlan är bra för publiken men risken finns att domare som ser att dom avviker från sina kolleger ofta anpassar sin poängsättning, och det var ju inte riktigt meningen. På stora arenor som Aachen sitter poängtavlan så domarna inte kan se den.

För tävlingsarrangören, som bjuder in domarna, är det lyckligast om vinnaren också är en"kändis" som han lyckades locka att delta i tävlingen och kanske också var"affischnamn" Då är det ju även lättare att få vederbörande att komma tillbaka nästa år. Däremot är domare lättare att ersätta, de blir helt enkelt inte inbjudna nästa gång om dom tar för många impopulära beslut. Det spelar ingen roll om det var rätt eller fel beslut. En offentlig hemlighet: Det finns tre sätt att döma, kollektivt bedömning, enskild bedömning eller kändis bedömning. Speciellt med en VIP i sadeln som gör sina spektakulära uppvisningar föredrar man att inte fråga sig hur hästen har tränats.

                Brevet nedan publicerar jag med tillstånd av Walter Zettl. Jag översätter inte till svenska eftersom det är lättförstålig och relativt kort text.

LETTER SENT TO THE EDITOR OF THE GERMAN ST.GEORG MAGAZINE
(In response to the recent article, entitled “Dressage Perverse”)

BY WALTER ZETTL

Translated from German

We can indeed be happy and grateful for having your Magazine and a chief editor like
Gabriele Pochhammer who have dedicated themselves unreservedly to the wellbeing of
our magnificent horses.

Should this not be the case also for every single rider? Is it not our duty to make the
unnatural lives of our horses as tolerable as humanly possible? This does not only include
correct boarding and regular exercise but also turn out and work. The objective of dressage
should be to strengthen and “ennoble” the horse in its natural gaits through gymnasticizing,
to obtain a constraint-free control and to enable us to “access” any exercises and transitions
at any given time and at any given place. We should strive for a harmonious partnership,
based on equal rights and mutual respect.

What we see and read about what happens in some arenas and warm-up paddocks is
tantamount to enslaving and raping our magnificent animal partners. That we can even get
close to them, in spite of their strength, we owe exclusively to their infinite patience and
utmost devotion to us.

One is often prompted to ask why some riders exercise this sport as if they hated their equine
partners, by torturing them with all kinds of artificial means, showing horses with their heads
forcefully pulled down below the bit, to the point of touching their chests.

Without doubt, these riders are having great results. However, whoever has a heart for
animals cannot condone this type of training, which must be condemned and rejected.

As long as show managers, judges, the National Federations and the FEI do nothing to  stop
these practices, this torture and abuse will only increase.

It is sad indeed that spectators are getting so upset about this type of riding and warm-up
that they threaten show organizers with filing complaints with the SPCA.

How could we ever reach a point where dressage riding is being rejected even in the “prudish”
North America?

Indeed, Sjef Janssen asked what on earth got into the heads of these “prudish Americans”.
I will gladly answer that question. It is perfectly normal for people in North America to tackle
anything that is directed against the moral values and the well being of human beings and
animals, and to rebel against such practices.

In this instance, the subject of criticism was the Show Steward whose duty it is to talk to
and potentially admonish riders in cases of ugly and excessively long and harsh warm-up.

The Steward has shown great courage in criticizing a most successful rider such as Anky.
Sjef’s answer was that they did not fly 10,000 km just to see his long researched and finally
found training method being torn to pieces by a Steward.

Sjef  does not consider this type of long and excessive overbending in the neck to be animal
abuse, as has been repeatedly observed. Sjef, Anky as well s their students and fans must
surely hold a totally different view of  what constitutes animal abuse.

Why is it then that he repeatedly had to defend his training method and to threaten legal
action, such as prohibiting any video showing Anky during warm-up or banning photos and
comments from a website? He has even gone so far as to seek a temporary injunction against
parts of the article “Dressage Perverse?” published in the St. Georg Magazine.

Furthermore, Sjef has repeatedly stated that all horses that are ridden according to his
method are happy and like to work for him. This was recently confirmed by some very
influential, hand picked Ladies and Gentleman from the equestrian world. However, how can
horses be deemed happy when they are pulled together and enslaved with mere force and all
kinds of instruments?

Riders like Anky who are constantly in the limelight, should not only enjoy the notoriety but
must also be able to accept criticism in the spirit of good sportsmanship. In the so called
”prudish” America, we still enjoy freedom of speech and freedom of the press, which allows
us to criticize even the President.

Unfortunately, our poor horses are unable to scream out their pain. Otherwise, we would have
to endure a lot of loud screaming and crying in many indoor and outdoor arenas and warm-up
rings. It is a pity that Nature has cruelly neglected to equip our horses with the ability to voice
their pain. Their lot is to continue to endure all pain and abuse quietly.

Our former “Grand Masters” would turn in their graves if they could see what our beautiful
dressage sport has come to.

We can only hope that our sport finds its way back to what it should be: A sport that we can
enjoy watching, not only in the show arena but also in the warm-up rings, as well as at home,
in the absence of any spectators.

I wish with all my heart that Frau Pochhammer and the St.Georg continue to advocate a
humane dressage training.

                                                 WALTER ZETTL